slippingthroughmyfingers

Hittade en fin text som jag kände att jag var tvungen att lägga in här. Bara för att den beskriver så bra, hur jag kände, och hur jag kanske men förhoppningsvis inte kommer känna igen. Jag mår bra nu. Det går bra nu. Och jag är flera steg på väg än jag någonsin varit förut. Kanske tillräckligt många steg för att inte hinna till den öppna bakdörren innan jag kunnat vända tankarna igen. Om jag faller.

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände