slippingthroughmyfingers

Jag är stark nog att sluta dricka. Jag vet att jag kan. Ni betyder all för mig, jag ska vara stark för att jag älskar er, och för att jag älskar mig.

Jag saknar fortfarande så mycket. Jag saknade sättet du ville vara med mig på. Du var alltid nöjd med att bara ligga och hålla om mig utan att någonting annat alls behövde hända. Du ville ha mig som jag är. Du sa att jag var vacker utan smink. Du var okej med vilket humör jag än var på. Det räckte att jag var jag. Jag behövde aldrig känna att jag inte räckte till.

Comparisons are easily done
Once you've had a taste of perfection
Like an apple hanging from a tree
I picked the ripest one, I still got the seed

You said move on, where do I go?
I guess second best is all I will know

'Cause when I'm with him I am thinking of you
(Thinking of you, thinking of you)
Thinking of you, what you would do
If you were the one who was spending the night
(Spending the night, spending the night)
Oh, I wish that I was looking into your eyes

You're like an Indian Summer in the middle of winter
Like a hard candy with a surprise center
How do I get better once I've had the best?
You said there's tons of fish in the water, so the waters I will test

He kissed my lips, I taste your mouth, oh!
(Taste your mouth)
He pulled me in, I was disgusted with myself

'Cause when I'm with him I am thinking of you
(Thinking of you, thinking of you)
Thinking of you, what you would do
If you were the one who was spending the night
(Spending the night, spending the night)
Oh, I wish that I was looking into

You're the best, and yes, I do regret
How I could let myself let you go
Now, now the lesson's learned
I touched it, I was burned
Oh, I think you should know!

'Cause when I'm with him I am thinking of you
(Thinking of you, thinking of you)
Thinking of you, what you would do
If you were the one who was spending the night
(Spending the night, spending the night)
Oh, I wish that I was looking into your, your eyes
Looking into your eyes, looking into your eyes

Oh, won't you walk through?
And bust in the door and take me away?
Oh, no more mistakes
'Cause in your eyes I'd like to stay, stay

Problembarn. Jag är ett riktigt jävla problembarn. Hahaha. Det är så intressant det där. Folk som har diagnoser, varit med om något traumatiskt, lever med missbrukare, är missbrukare. Vi säger att vi hatar det. Kaoset. Men gud så vi glorifierar det. Saknar det när vi är friska. Söker det när vi redan håller på att gå under. Det är det vi känner till. Det är trygghet. Vilket offer jag var en gång. Vältrade mig i självömkan. Och njöt i smyg. Så länge allt är kaos runt omkring mig. Så länge jag är kaos. Är jag iallafall någonting. Jag känner och jag lever. Nu kan jag känna så mycket annat. Jag behöver inte tycka synd om mig själv längre. Jag är lycklig. Jag är relativt "normal".

Jag har undrat ett tag nu varför jag stör mig på mitt nya ragg, eller vad fan man ska kalla det. Börlade dryga mot honom, och fattade inte ens själv varför. Så pratade jag om det med mamma, och kom plötsligt på varför. Jag har stört mig på hans vanlighet. På att han mår bra. På att han inte är en virvelvind som susar förbi och drar med sig hela kavalleriet in i mitt psyke. Jag stör mig på att han inte är en besatt personlighet. Inte någon som är besatt, svartsjuk eller som jag kan ta hand om på något sätt. Han klarar sig själv. Men han tycker om mig. Och min respons på det var att vara dryg. För att få fram en reaktion av honom. REAGERA! JAGA MIG! BETE DIG ILLA! Men det är inte det jag behöver. Jag behöver lära mig att må bra i att allt är okej. Och sluta söka kaos. En dag i taget. Lev och låt leva.

I've got so much love to offer. More than you know. I'm having trouble keeping it inside of me. So please show me that youre worth it. Or this is going to have to end, before I explode.

What if I'm already broken.

Nu har jag gjort fel igen. Mot mig själv. Och jag har gjort rätt. Rätt och fel. Det är en förbättring iallafall? Ja det är det. Bättre än förut. Jag lär mig. Men det tar tid att bryta invanda beteenden. Att lära sig sätta gränser.

Om du gör rätt gentemot dig själv, blir du belönad. Likaså om du gör rätt gentemot andra.

Almost all the time. I'm not falling. I've forgotten how to fall. For the moment, I don't remember.

Den här dagen ska jag komma ihåg. Idag är en otrolig dag. Du är borta ur mitt sinne. In kanske träder en annan. Igår gick jag ut och hade en mer underbar kväll än någonsin och jag var spiknykter. Det är fan otroligt. Så mycket har hänt den senaste månaden. Jag kan knappt tro att man kan få så mycket insikter och lösa ett liv av oro och ångest på bara ett år. Allt bara löses upp. Jag älskar det här. Det varar antagligen inte förevigt. Men oavsett vad som händer nu har jag vunnit styrkan som får mig att orka gå vidare♥

Idaaag ska jag antagligen gå ut och inte dricka. What can I say? Det kommer nog gå awesome. Spec med tanke på att min hyperkick fortfarande sitter i från igår. Var värre igår dock. heheheeeeeee. MEOW

Varför ska vissa människor vara så svåra att läsa? Och varför måste jag nödvändigtvis få jättedåligt självförtroende så fort jag inte kan läsa av någon? Annoying.

Not good. Minsta motgång och det börjas igen. Inte bra. Inget bra tecken att jag inte kan hantera det. Fuck.

GAAAAAH!!! Tar det aldrig slut? Well this is life I guess.

Jag är lugn. Känner mig trygg på mitt jobb. Är lycklig över att jag har fina kompisar och en underbar familj. Räknar dock bort en person från ordet underbar.

Jag är i princip över den där personen. Det tog tid. Men nu mår jag bra. Funderar på om jag har råd att bli kär igen. Om inte mitt lugn är lite för nytt för att jag ska riskera att låta mig påverkas av "Kärlek". Kärlek innebär för mycket instabilitet för min del. Men vafan. Det här är ditt fel. Varför är du så ihärdig? Jag tänkte skita i dig. Men du gav inte upp och nu är jag inte så säker. Det är ditt fel.

Jag är lycklig nu. Kan du inte låta mig vara det? Leave me alone.

That's you ain't it. Du är stolt va? Jag vill att du ska skämmas. Men det gör du inte. Inte tillräckligt mycket. Du ber om ursäkt och tror att det är okej. Att du kan få det att gå obemärkt förbi. Det kan du inte. Du sätter spår, skapar ärr. Så fort jag få reda på vad som hänt kännner jag det. Någonting förändras i min kropp, och jag är i risksonen igen. En lätt darrning rusar genom mitt psyke, sätter det ur balans. Lite, eller mycket? Jag är inte längre säker på hur mycket det här har påverkat mig. Men om det är som min terapeut säger, att det är 20% jag och 80% du, vet jag inte om jag orkar förlåta dig. Det är för mycket. Fattar du inte det? Fattar du hur mycket smärta det är? Jag tror inte att du förstår, du tänker mest på dig själv. Som vanligt. Jag önskar att du visste hur förjävligt det är att leva med en fucking aktiv alkoholist. Dra åt helvete.

För det mesta kan jag lära mig att så småningom kontrollera och bortsortera vissa tankar. Tankar som påverkar mig på ett negativt sätt. Jag kan låta tiden gå och glömma bort. Låta tiden läka sår. Men jag kan inte kontrollera mina drömmar. Och inatt drömde jag än en gång om dig. Du tog tillbaka mig, som vanligt. Som du alltid gör på det ena eller det andra sättet. Förut kunde en sådan dröm förstöra en hel dag. Jag är glad att så inte längre är fallet. Men visst gör det att jag faller en liten bit. Allt känns så verkligt, och så vaknar jag. Men du är aldrig där. Och det kommer du troligtvis aldrig mer vara.

Jag håller på att räddda mitt liv. Jag gör det. Med hjälp av andra, men mest med hjälp av mig. Och jag är så stolt. Jag är stolt över mig själv. Och jag är så tacksam, jag är så tacksam för de människor som finns omkring mig som hjälpper mig att se livet från så många olika perspektiv. Hjälper mig att kasta ljus på saker som jag varken såg eller förstod förut. Både saker jag inte förstod att jag mådde dåligt av. Och saker jag inte förstod att jag mådde bra av. Jag är tacksam över att jag fötts med en förmåga att då och då, även i de svåraste tider, kunna finna en stund av lugn ooch lycka. Om än för bara några sekunder. Och att jag kommer ihåg de stunderna och värdesätter dem. Förstår att jag kan finna dessa glimtar av ljus igen och så småningom kunna bygga en hel sol av alla dessa små strålar. Jag tackar min högre makt, mig själv, och min familj. Jag har dessutom så smått slutat gräma mig över vad framtiden ska bringa och så smått slutat älta det förflutna. Det är en bit kvar, jag vet. Men just nu är jag lycklig<3