slippingthroughmyfingers

Det här skrämmer sönder mig. Jag skrämmer slag på mig själv. Jag är så rädd att det här är en för stor del av mig och att det alltid kommer komma tillbaka. Det känns som att jag gör alla besvikna. Och jag gör mig själv besviken. Jag har vart så underbart lycklig dom senaste typ tre veckorna. Men så fort något nytt händer verkar det som att jag inte kan hantera det. Men det är nog bara en dålig dag, jag har varit så stark, starkare än någonsin. Och det är jag fan stolt över. Wellwell. Det löser sig nog. Det måste det göra. Jag har klarat det tre veckor då kan jag göra det nu också. Jag måste. Jag kan. Ingenting varar förevigt. Ingen ångest varar för evigt. Jag lever för dom bra och totalt jävla underbara dagarna.