slippingthroughmyfingers

Ikväll ska jag nog på fest. Jag har ingen lust, men jag måste sysselsätta mig. Jag kan inte vara ensam och känna tomheten komma krypande. Jag behöver tröst. Helst av allt skulle jag vilja ha tröst av den enda som inte kan ge mig det. Om allt vart annorlund, om jag varit annorlunda, hade jag kunnat ringa dig nu och fråga om jag fick komma hem till dig. Du hade sagt ja utan tvekan. Du hade blivit lycklig över att jag ringde dig. Du hade med glädje erbjudit mig omtanke och tröst. Jag hade mycket att erbjuda dig. En del av det låg dock gömt bakom en trasig skärm. Och jag kunde inte se vad jag hade. Nu ser jag allt för mycket. Och du är numera bara en del av det pussel som bildar den stora gråa fyrkanten jag lever i.