slippingthroughmyfingers

Ja, jag har egentligen gett upp när det gäller dig. Så. Bra. Livet är tråkigt. Trist. Grått. Jag känner mig instängd i min egen kropp. Kan inte andas. Jag kväver mig själv. Alla känslor jag har i kroppen sitter fast och trycker på mina lungor och på min hjärna. Jag kan inte andas ordentligt och jag kan inte tänka en rak tanke. Jag vet vad lycka är. I teorin vet jag precis vad jag ska göra, hur jag borde bete mig och hur jag ska nå den. I praktiken är mina händer bakbundna och mina fötter fastklistrade i marken. Och jag kan inte lösgöra mig. Jag måste lösgöra mig innan jag kan ta det första steget. Det som skrämmer mig mest, är att bara jag kan rädda mig. Hur ska det någonsin kunna hända? Jag kan inte vara offret och hjälten samtidigt.