slippingthroughmyfingers

Allt finns där. Det är konkret. Går att ta i. Jag har min familj, underbar från början till slut. Jag har en del bra vänner, inte överdrivet många men en del. Vänner som inbjuder till kärlek och omtanke och möjligheter. Möjligheter till nya kontakter om jag så vill. Jag har möjlighet att söka jobb, att ta en promenad, att lära mig spela vilket instrument jag vill skitbra. Jag kan sjunga. Jag är knäpp, egen, har galen humor, är konstig och flummig, har roligt utan gränser, är barnslig, gillar att dansa järnet ute, har egna åsikter och perspektiv på livsfrågor och om allt annat, gillar att diskutera, bryr mig oftast inte om vad andra tycker, om mitt utseende eller om att jag häromdagen byggde en igelkott av en möglig banan, lite tändstickor och lät den gro i snön.

Jag är grå, jag gråter tills jag ger ifrån mig kvävda ljud av ogenomtränglig smärta inifrån, jag får ångest kan inte andas börjar hyperventrilera, det sticker i mina fingrar, jag skär mig, dricker till jag mår bra och sen tills jag mår dåligt. Panik. Jag känner tomhet, hopplöshet, har ingen ork, vågar inte, vill inte, jag är osjälvständig, kan inte vara ensam. Blir nästintill apatisk. Mitt riktiga färgglada jag fastnar i ett grått skal. Jag kan inte se mig själv. Kan ni det? Kan du det? Snälla gör det. Finns där.