slippingthroughmyfingers

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Måste skriva här lite bara. Jag vill prata med någon. Men det är för sent. Jag vill inte ringa mamma. Jag vill inte att hon ska få den bördan på sig igen. Jag vill inte att hon ska behöva orora sig för ett så patetiskt pproblem som mitt. Jag får ångest för ingenting. Ingenting alls. Allt har varit så bra det senaste två månaderna kanske. Jag trodde inte att det skulle komma tillbaka. Mamma trodde inte att det skulle komma tillbaka. Jag vill inte göra henne besviken. Jag måste vara starkare än såhär. Det är inte okej. Alla är starka hela tiden det är inte jag. Jag är aldrig tillräckligt stark. Min styrka räcker bara en stund i taget. Jag kan inte berätta. Jag måste vänta. It might get better. Ska träffa psykologen om en månad, vi har ju äntligen dragit ner på mötena. Suck. Men det kanske är bättre tills dess. Det här kanske bara är en kort period. Jag vet fan inte.