Hur gör man?
Hur lever man livet. Förslag, förslag. Så fort det blir lugnt. Söker jag storm. Just nu mår jag bra. Jag gör ju det. Allt går bra. Jag har jobb. Jag har ett mål vilket kommer resultera i att jag åker och pluggar japanska i japan nästa oktober, vilket är en av mina största drömmar. Jag vet ungefär vad jag vill bli. Jag har fina vänner, som jag dock inte tar så mycket tid för nu. Jag dricker inte för tillfället. Men jag har en tendens att krångla till det för mig. Krångla tilll känslor. Låter dom snurra i huvet tills jag tror att jag håller på att bli knäpp, får panik. Eller blir bara trött. Eller så är jag så jävla lycklig och känner mig absolut bäst. Moodswings.
Besatthet pratade vi om i fredags. Jag tänkte att det har jag ju inga. Men vafan, hela jag är en enda stor besatthet. Kan inte släppa taget om något. Specielllt inte känslor. Allra mest speciellt inte det som jag kallar trygghet. Jag är besatt av att känna mig trygg. Kan inte vara ensam för länge. Kan absolut inte sova själv. Måste veta allt som händer. Måste kolla att allt är som det ska. Med familjen då. Alltid familjen, som är min stöttepelare i livet. Jag är rädd för att vara ensam för att jag är rädd för mig själv och för vad jag är kapabel till att känna. Jag är inte en egen individ, jag måste vara del av en helhet. Annars dör jag hellre. Klarar mig inte själv. Det är det jag mest av allt måste ta itu med. När jag är trygg i och med mig själv. Vet jag att jag har kommit jävligt långt. För det har jag aldrig någonsin varit. Jag vet inte hur det är att leva utan ständig oro. Självständigt.
Besatthet pratade vi om i fredags. Jag tänkte att det har jag ju inga. Men vafan, hela jag är en enda stor besatthet. Kan inte släppa taget om något. Specielllt inte känslor. Allra mest speciellt inte det som jag kallar trygghet. Jag är besatt av att känna mig trygg. Kan inte vara ensam för länge. Kan absolut inte sova själv. Måste veta allt som händer. Måste kolla att allt är som det ska. Med familjen då. Alltid familjen, som är min stöttepelare i livet. Jag är rädd för att vara ensam för att jag är rädd för mig själv och för vad jag är kapabel till att känna. Jag är inte en egen individ, jag måste vara del av en helhet. Annars dör jag hellre. Klarar mig inte själv. Det är det jag mest av allt måste ta itu med. När jag är trygg i och med mig själv. Vet jag att jag har kommit jävligt långt. För det har jag aldrig någonsin varit. Jag vet inte hur det är att leva utan ständig oro. Självständigt.
Kommentarer
Trackback
