slippingthroughmyfingers

Sitter i Sälen. Mina halsmandlar är lika stora som någonting jag vet inte vad. Skönt att vara här. Ger mycket tid till att varva ner, lugna ner kroppen. Tänka. Fast jag vet inte hur mycket det hjälper att jag tänker. Går bara runt i cirklar. Kommit långt på ett sätt. På ett annat sätt står jag bara kvar på samma jävla punkt och trampar tills det blir en grop under mina fötter. Just nu. Vad gör jag just nu. Känns som att allt stannat upp. Inte påväg bakåt inte påväg framåt. Det är skönt när jag är här. Men det är inte skönt när jag är hemma. Den livsstilen funkar inte där. Jag kan inte gömma mig för evigt. Även om jag helst lägger mig under täcket och somnar och vaknar och ser allt jag vill ha framför mig. Men vem vill inte det.

Jag vill verkligen bli kär. Jag vill mer än någonting bli vansinnigt kär i någon annan. Så att du kan försvinna. Jag vill inte ha dig här.

Sometimes I wonder if I'm actually still standing where you left me. At the exact same spot. Still waiting. I've somewhat learned to ignore the pain. But there is always that moment each and every day, when the feeling is so intense. Just for a moment, it feels like yesterday. And I wonder if maybe nothings changed.

Kanske har jag inte kommit någonstans.

Jag kan vara till hjälp♥

Courage doesn't always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day saying, "I will try again tomorrow.”

"But there had to be something, right? Something that no one had ever said in the history of the world. Something that could change this."

That's what I thought. But actually. Sometimes. You can do nothing but to keep quiet. And endure.

Det va fan inte så jävla kul på träningen. Kanske ska börja dansa ist? Street<3. Igår freakade jag ur på tunnelbanan. Alltid lika kul att få panik och gråta hysteriskt in public. Fast jag mår bra just nu. Trots att det varit en väldigt uppochner vecka. En del utbrott. Men emellan dem så mår jag bra. Konstigt nog. Man kan ju undra hur det där funkar ibland. Måste ta tag i att ta kontakt med psykiatrin för att få göra någon slags utredning. Det räcker nu liksom. Både jag och lena har ju förstått att det är något som inte stämmer. Och det vore egentligen kanske bättre att få en diagnos och bara få någon medicin för det. För de här svängningarna tär. Det är jobbigt att sitta och vänta på nästa period av tomhet, ångest, humörsvängningar. Det är svårt att se hur dåligt jag mått när jag mår bra bara. Jag får för mig att det kommer hålla för evigt, och sen faller jag. Men det ska bli slut på det. Jag vet att jag är stark. Dock litar jag inte på psykiatrin. När jag var där senast fick jag prata med någon som verkade helt ointresserad och distansierad. Men jag antar att jag kan be om att få prata med någon annan. Gäller att orka ta tag i det bara. Time to make it happen.

Imorgon ska jag träna! Score! Hoppas det blir skönt och att friskis aerobicspass är bra. Hoppas att träning kan engagera mig tillräckligt mycket för att ta mina tankar från andra saker. Hoppas jag kan lära mig få kicken jag söker genom detta.

I have one friend, who might stab me in the back. But at least, that one friend, will always be there. He will always be easy to find. He will never leave me. There will always be endless amounts of him. And he will never hesitate to comfort me when I need it the most. I'm afraid though, that this very reliable friend. Will someday make the ones I'm now so afraid of losing, disappear. Make my whole life disappear in front of my eyes. And I will be able to do nothing. The question is; If the price for his friendship, his comfort, his power to make me fall softly into oblivion is so high. Is that friend worth my time? Probably not. But I'm not sure whether, now that I've found my piece of heaven (more correctly my illusion of heaven) that I will be able to let that unbelieveable comfort go. So very stupid. This is so very stupid.

Are we all lost? Or is it just me.

I FUCKING HATE IT ALL THERES NO FUCKING MEANING AND I HATE YOU WISH YOU WERE NEVVER BORN AND I WISH I  COULD BE FRICKIN NORMAL SOME FUCKING TIME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Stabilt. Jag blir så arg att jag inte kan andas. Av ingen anledning. Så frustrerad och rastlös att jag bryter ihop. Av ingen anledning. Ingen vettig alls.

You must some time fight it out. Or perish.
And if that be so, why not now, and where you stand?

Det har varit en underbar vecka. Men om jag ska orka en till, behöver jag bränsle. Och det verkar inte som det blir något den här helgen. Jag kan inte längre hålla masken uppe. Falsk och tom igen.

Det är inte du och jag. Kommer aldrig vara. Jag mår illa när jag tänker på att faktiskt falla för någon annan. Det känns som att jag sviker dig. Det skulle ju vara vi. Fastän att du inte längre bryr dig. Inte längre svarar på mina dumma sms. Känner jag mig falsk om jag skulle känna för någon annan som jag gör eller gjorde för dig. Det är fel. Det känns fel. Det känns som att jag ljuger för mig själv och det som borde vara sant. Jag ljuger ihop en sanning.

Please set me free

Vad gör man när allt kännns värdelöst?

Tom. Ingenting. Det är inte lika gott att äta. Inte lika skönt att sova. Inte lika givande att lyssna på musik. Det ger mig ingenting. Känner inte. Kan inte bry mig. Gör mig frustrerad. Gör mig bitter. Gör mig ledsen bara. Ledsen.

How do you grieve for someone still alive?
Someone coping, on the other side
Someone whos voice you know even better than your own
Someone who thinks you are made of stone