slippingthroughmyfingers

You are killing me, as always. I try to rise up.
You put out my willpower, turn it into dust.
Make me seem transparent. Invisible.

Numb. Such a nice feeling. I want to feel numb forever.

Det är vid sånna här stunder som jag känner ett sådant rogivande lugn. Sådan sinnesro, att jag vet att livet är så värt att leva. Under magiska stunder när jag känner doften av mitt schampo, frisk luft och snö. där jag sitter utanför min dörr. Och lyssnar på "I And Love And You" av The Avett Brothers. Jag hoppas att alla någon gång får uppleva ett sådant ögonblick. Obeskrivbart.

Att förlåta är gudomligt. Att tro på någon efter gjorda misstag är gudomligt. Och det är vad jag alltid kommer att veta. Att jag tror på dig och förlåter dig är för mig svårt att säga, men jag ska göra mitt bästa. För bara genom dessa ord kan jag i mig finna frihet. Sist men inte minst, vad som skänker mest frihet av allt, är att släppa taget. Jag släpper taget om dig. Men inte än. Inte fri än.

All wound up
On the edge
Terrified

Sleep disturbed
Restless mind
Petrified

Bouts of fear
Permeate
All I see

Heightening
Nervousness
Threatens me

I am paralyzed
So afraid to die

Caught off guard
Warning signs
Never show

Tension strikes
Choking me
Worries grow

Why do I feel so numb
Has it something to do with where I come from
Should this be fight or flight
I don't know why I'm constantly so uptight

Rapid heartbeat pounding through my chest
Agitated body in distress
I feel like I'm in danger
Daily life is strangled by my stress

A stifling surge
Shooting through all my veins
Extreme apprehension
Suddenly I'm insane

Lost all strong hope for redemption
A grave situation desperate at best

Why do I feel so numb
Has it something to do with where I come from
Should this be fight or flight
I don't know why I'm constantly reeling

Helpless hysteria
A false sense of urgency
Trapped in my phobia
Possessed by anxiety

Run
Try to hide
Overwhelmed by this complex delirium

Helpless hysteria
A false sense of urgency
Trapped in my phobia
Possessed by anxiety

Run
Try to hide
Overwhelmed by this complex delirium

Varje gång är som den första

Jag klarar av det här. Jag kan släcka lampan utan att må illa. Utan att få panik. Jag kan. Jag vill.

JAG HATAR DET HÄR OCH JG VILL FAN INTE HA DET MER!!!!! Vill inte gå och lägga mig. Sekunden efter att jag släckt lampan börjar kaoset helvetet, de vidriga äckliga tårarna skrik som fastnar i halsen kan inte andas orkar inte leva igenom fler. ORKAR INTE. Jag orkar inte känna hur hoppet glider mig ur händerna. Jag vill leva jag är redo. Ge mig en push framåt för faan

In life we all have at least one unspeakable secret, one irreversible regret,
one unreachable dream and one unforgettable love.

hahaha man kan ju inte annat än skratta. Det är ju rätt kul ändå. Eller kanske inte. Men det är skönare att skratta. Jag ska numer skriva ner en veckoplanering. Varje vecka. Tills. Ja tills vad? Tills jag inte längre behöver bestämma varenda liten detalj i förväg för att inte automatiskt bli sittandes hemma i viljelös apati I guess. Go go go. It's called moving forward. And since I apparently can't do it like everybody else. I'm doing it my way. Retarded.

Imorgon börjar jag med antidepressiva. I vår börjar jag med hundinstruktörsutbildningen. Och börjar söka till sjuksköterske och psykolog linjer. Jag måste resa mig och börja gå framåt. Måste gå.

Det äcklar mig när du gråter. Det äcklar mig när du ber om förlåtelse. Det äcklar mig när du säger att du förstår. Du äcklar mig. Du är ynklig. Du skadar och förstör. Och tycker synd om dig själv. Du äcklar mig.

I shall not be afraid anymore

Sitter i Sälen. Mina halsmandlar är lika stora som någonting jag vet inte vad. Skönt att vara här. Ger mycket tid till att varva ner, lugna ner kroppen. Tänka. Fast jag vet inte hur mycket det hjälper att jag tänker. Går bara runt i cirklar. Kommit långt på ett sätt. På ett annat sätt står jag bara kvar på samma jävla punkt och trampar tills det blir en grop under mina fötter. Just nu. Vad gör jag just nu. Känns som att allt stannat upp. Inte påväg bakåt inte påväg framåt. Det är skönt när jag är här. Men det är inte skönt när jag är hemma. Den livsstilen funkar inte där. Jag kan inte gömma mig för evigt. Även om jag helst lägger mig under täcket och somnar och vaknar och ser allt jag vill ha framför mig. Men vem vill inte det.

Jag vill verkligen bli kär. Jag vill mer än någonting bli vansinnigt kär i någon annan. Så att du kan försvinna. Jag vill inte ha dig här.

Sometimes I wonder if I'm actually still standing where you left me. At the exact same spot. Still waiting. I've somewhat learned to ignore the pain. But there is always that moment each and every day, when the feeling is so intense. Just for a moment, it feels like yesterday. And I wonder if maybe nothings changed.

Kanske har jag inte kommit någonstans.

Jag kan vara till hjälp♥

Courage doesn't always roar. Sometimes courage is the quiet voice at the end of the day saying, "I will try again tomorrow.”