slippingthroughmyfingers

Problembarn. Jag är ett riktigt jävla problembarn. Hahaha. Det är så intressant det där. Folk som har diagnoser, varit med om något traumatiskt, lever med missbrukare, är missbrukare. Vi säger att vi hatar det. Kaoset. Men gud så vi glorifierar det. Saknar det när vi är friska. Söker det när vi redan håller på att gå under. Det är det vi känner till. Det är trygghet. Vilket offer jag var en gång. Vältrade mig i självömkan. Och njöt i smyg. Så länge allt är kaos runt omkring mig. Så länge jag är kaos. Är jag iallafall någonting. Jag känner och jag lever. Nu kan jag känna så mycket annat. Jag behöver inte tycka synd om mig själv längre. Jag är lycklig. Jag är relativt "normal".

Jag har undrat ett tag nu varför jag stör mig på mitt nya ragg, eller vad fan man ska kalla det. Börlade dryga mot honom, och fattade inte ens själv varför. Så pratade jag om det med mamma, och kom plötsligt på varför. Jag har stört mig på hans vanlighet. På att han mår bra. På att han inte är en virvelvind som susar förbi och drar med sig hela kavalleriet in i mitt psyke. Jag stör mig på att han inte är en besatt personlighet. Inte någon som är besatt, svartsjuk eller som jag kan ta hand om på något sätt. Han klarar sig själv. Men han tycker om mig. Och min respons på det var att vara dryg. För att få fram en reaktion av honom. REAGERA! JAGA MIG! BETE DIG ILLA! Men det är inte det jag behöver. Jag behöver lära mig att må bra i att allt är okej. Och sluta söka kaos. En dag i taget. Lev och låt leva.